DreamyMe

Det här handlar inte om någon dröm men jag vill ändå skriva det. Jag skulle kunna skriva det helt för mig själv också men jag känner för att skriva det synligt.

Angelica är död. Jag fattar det inte. Det känns inte som jag fattar det i alla fall. Fast jag vet ju att hon är det så kanske fattar jag i alla fall.

Inte för att vi var nära vänner men i alla fall stallkompisar. Förra lördagen pratade jag med henne. Jag frågade om det var bra att jag sms:at henne om att hon hade ponnyridningen. Hon sa att det var det.

Det blir inga mer uteritter med henne och Arrogant. Vi red ut på nyårsdagen. Hästarna halkade, det var snorhalt och de fick snöstyltor fastän de bägge hade snösulor. Utom oron för hästarnas väl och ve var det roligt.  Tack för sällskapet.

Men inte trodde jag att det skulle vara sista gången.

Vi var som sagt inte nära vänner men när vi red i samma grupp innan Angelica började i ryttarsatsningen hade vi ganska roligt. Skrattade och pratade innan lektionerna.

Ungdomssektionen har förlorat sin kassör, en barngrupp har förlorat sin ungdomsledare och en annan barngrupp har förlorat sin före detta ungdomsledare. Massa människor har förlorat en vän.

Men värst av allt (antar jag), en mamma och en pappa har förlorat sin dotter och en syster har förlorat sin syster.

Det gör så ont i mig när jag tänker på dem. Jag önskar att jag kunde ta över en del av deras sorg så den vore i alla fall lite mindre tung att bära. Så pass mycket lycka har jag i mig så jag skulle kunna ställa upp på det. Men det går förstås inte. Jag kände dessutom bara Angelica av familjen.

Jag trodde du skulle bli ridlärare. Så småningom.

Det blir väl inte så.

Det konstiga är att allting liksom är precis som vanligt. Ingen säger något. Inte jag heller för jag är en sån som tiger och tänker.

Jag vill inte att någon ska dö. Först ska man i alla fall bli gammal.

Ja, jag tänker.

När jag fick höra i söndags trodde jag först det var en ridolycka. Jag förstod på en gång när de sa namnet att det var så illa som det var. Ändå kände jag hur pupillerna vidgade sig när de berättade. Med Arrogant? Frågade jag flera gånger. Jag ville veta om det var den Angelica. Var nog inte så tydlig för de förstod det inte först.

Red Yaga på ridskolans stelfrusna bana och försökte fatta. Yaga var precis som vanligt. Allting är precis som vanligt. Men för några blir det aldrig mer som vanligt.

Angelica. Hon finns i huvudet hela tiden. Sedan i söndags klockan 15.

Ett liv kan ta slut lika fort som man blåser ut ett ljus. Vi är inte odödliga och det gör mig livrädd.

I lördags hade jag skrivit i min dagbok: "Jag hoppas att Margareta kör oss försiktigt till Carezo imorgon. Jag vill leva och må bra." Då visste jag inget.

När vi åkte på förmiddagen greps jag plötsligt av rädsla, för min egen del, tänk om det skulle hända en olycka? Jag vill inte dö. Jag brukar också tänka: men jag vill inte att nån annan dör heller. Men Angelica var redan död.

Jag fattar inte.

Om jag skulle dö, skulle det vara likadant då? Antagligen. Livet skulle bara rulla vidare för det flesta. Det stör mig lite att en människa betyder så lite (även om mycket för en liten del). Men samtidigt vill man väl inte att folk ska vara ledsna, även om man dör.

Det jag inte fattar är att hon finns inte. Eller?

Som sagt. Det gör mig allra ondast att tänka mig in i hur hennes syskon och föräldrar måste känna sig. Fy farao.