Fortsättning
För tillfället är min drömdagbok ingen drömdagbok...
Jag skrev om minnesstunden. Den började med att det spelades ett musikstycke, jag tror det var från Mio min Mio. Alla bara satt eller stod tysta. Jag koncentrerade mig på mina händer, vek fingrarna på olika sätt. Lutade huvudet mot min egen axel. Man behöver lite stöd ibland, även om det är av sig själv.
Sedan pratade prästen. Hon berättade om den dödsorsak som polisen och läkarna trodde det var fråga om. Hon sa att det inte var någon mening med att spekulera om dödsorsaken. Hon läste en dikt som var fin. Hon pratade lite mer. Jag minns inte om hon sa det då eller sedan men hon berättade att det fanns en sån där bok man fick skriva eller rita eller klistra in saker i. Sedan fick vi tända ljus. Då var musiken igång igen. Några i taget gick vi upp för att inte trängas för mycket. De flesta grät som sagt. Jag gjorde det inte. Var lika ledsen i allafall. Istårar inuti. Jag fattar inte att hon är borta. Men Angelica! Lova att du finns någonstans!
När mamma red skrev jag i boken. Bara en liten kort hälsning. Skrev idag också, en annan kort hälsning. Klistrade in några stjärnor...Säkert återkommer jag ännu några gånger.
Angelica. Hon ska vara levande, komma ridande på sin Arrogant. Inte kan on väl vara borta på riktigt?
(Tänk om vi förlorar någon fler? Skräck.)
Det är bara för hemskt. Må Angelicas närmaste orka med.
Allting känns motigt nu.
Men det här är allra hemskast.
Jag skrev om minnesstunden. Den började med att det spelades ett musikstycke, jag tror det var från Mio min Mio. Alla bara satt eller stod tysta. Jag koncentrerade mig på mina händer, vek fingrarna på olika sätt. Lutade huvudet mot min egen axel. Man behöver lite stöd ibland, även om det är av sig själv.
Sedan pratade prästen. Hon berättade om den dödsorsak som polisen och läkarna trodde det var fråga om. Hon sa att det inte var någon mening med att spekulera om dödsorsaken. Hon läste en dikt som var fin. Hon pratade lite mer. Jag minns inte om hon sa det då eller sedan men hon berättade att det fanns en sån där bok man fick skriva eller rita eller klistra in saker i. Sedan fick vi tända ljus. Då var musiken igång igen. Några i taget gick vi upp för att inte trängas för mycket. De flesta grät som sagt. Jag gjorde det inte. Var lika ledsen i allafall. Istårar inuti. Jag fattar inte att hon är borta. Men Angelica! Lova att du finns någonstans!
När mamma red skrev jag i boken. Bara en liten kort hälsning. Skrev idag också, en annan kort hälsning. Klistrade in några stjärnor...Säkert återkommer jag ännu några gånger.
Angelica. Hon ska vara levande, komma ridande på sin Arrogant. Inte kan on väl vara borta på riktigt?
(Tänk om vi förlorar någon fler? Skräck.)
Det är bara för hemskt. Må Angelicas närmaste orka med.
Allting känns motigt nu.
Men det här är allra hemskast.
Kommentarer
Trackback
