DreamyMe

Det är underligt vad människohjärnan kan hitta på konstiga saker. Särskilt ofta när man är barn.
Själv hade jag svårt att gå eller simma över de svarta strecken i botten på stora bassängen på badhuset.
Dessa svarta streck som ormade sig i det rörliga vattnet. Var de sjöormar eller hajar? Det var lite att riskera sig själv att ta sig över dem, kanske skulle de dra ner en och aldrig släppa taget. Nej, det var bäst att vara på sin vakt.

Att få höra om Grymta var spännande. Grymta är en tredjedel björn, en tredjedel gris och en tredjedel människa. I mitt huvud liknade han mer ett vanligt spökväsen. Grymta fanns, eller finns, i Junsele-Vallen. Varje gång jag gick på toaletten på nedervåningen hos min mormor och morfar var jag tvungen att bejaka respekt för Grymta. Grymta fanns nämligen alltid som ett ljussken i badrumsfönstret. Jag aktade mig noga för att få Grymtas uppmärksamhet. Rädslan bemästrade jag envist. Grymta fick aldrig tag i mig.

I mitt rum har jag en klocka på väggen mitt emot sängen. Den klockan är vid det här laget en gammal kär vän med sina lila siffror och stadigt tickande visare. Vid strax över kvart i nio på kvällen var den i sitt vackraste läge. Då måste jag med huvudet niga åt den, dra in hakan och spänna öronen för att frammana ett speciellt ljud. Glömde jag bort denna "ceremoni" blev jag tillrättavisad av ett annat klockslag, kanske fem i nio.

Sedan fanns ju alla dessa lekar och fantasier. De förändrade sig ibland från dag till dag, ibland från vecka till vecka. En bit från mitt hus ligger en stig som är precis som att den ligger i skogen, trots att man kan se hus ovanför slänten. En bäck rinner där, den porlar och har sig. Platsen brukar ibland kallas för ravinen, för med sina branta slänter vid sidorna av stigen och bäcken är den ungefär som en liten ravin. Detta var en plats för äventyr när man gick hem från skolan. Ibland hade träd fallit från en av de två slänterna som låg närmast bäcken (slänt, stig, slänt, bäck, slänt). Dessa träd sträckte sina grenar mot stigen, smala broar på mellan två och tre meters höjd ovan bäcken. Det var en livsavgörande uppgift att klättra över dessa broar. Skickliga lyckades jag och de jag var med alltid med den spännande uppgiften. Sedan skulle vi också klara att klättra i den hala blandningen av lera och våta löv som slänten bestod av. Hade vi inte haft alla smala träd och buskar att hålla i oss i hade vi kanske inte lyckats. Därför var det en himla tur att de faktiskt fanns.

I byn Vallen, den jag nämnde förut, där min sommarstuga ligger var jag alltid den som hade makt över djur och natur. Jag var både underlägsen och överlägsen skogen, åkrarna, ängarna, sjöarna, åarna, djuren och vädret. Det vill säga vissa dagar var jag dessa ting överlägsen och andra dagar stod de över mig. Säkert var i alla fall att det var för mig solen sken, för mig blommorna blommade, för mig åskan mullrade och för mig blixtarna visade sitt himmelsskärande skådespel. Hur skulle det kunna vara på något annat sätt? Det fanns inte.

Och nu när jag tänker efter så vet jag inte om det finns idag heller.

Av Erika Tågestad 08.01.16