DreamyMe

Jag drömde att hela min klass och en massa andra skulle besöka ett jättestort museum/konstigt skräckhus.

I alla fall så åkte jag med min mamma och någon annan. Vi hade tre hästar med. Saleta som var mammas häst, Lucky som var min (eller om jag bara skulle tävla honom) och Parázs som var den tredje personens.

Vi ställde hästarna i ett litet skjul/liten stuga med ganska stora boxar. De kunde inte se varandra för boxväggarna var som höga (och tjocka) plywoodskivor. Men de kunde nosa på varandra om de lade mularna ovanpå dessa väggar.

I Luckys box var det ett hål i väggen längst in i boxen (alltså inte sidan med boxdörren). Det var så pass rett att en häst skulle kunna ta sig ut men vi chansade på att Lucky skulle stå kvar.

Hopp.

Nu var jag på museet/spökhuset. Någon guide berättade lite om att sakerna som fanns där inne inte hade någon styrning, motor eller liknande. Allting reagerade bara efter människornas känslor.

Det första jag kollade på var en liten isig vattenpöl som det låg en liten, liten roddbåt i. I båten satt en manlig docka och höll i årorna. När jag tittade noga och nyfiket på denna docka började den plötsligt ro fort så att den hamnade närmare oss som stod och tittade. Dockan såg rätt arg ut.

Jag fortsatte längre in i museet. Det fanns några grejer som liknade tivolistånd. Det/(de) som stod innanför dessa stånd såg otrevligt ut och kunde rusa fram och sträcka sig mot människorna.

Plötsligt så gick nästan alla iväg till ett annat rum, eller en annan stor sal ska man kanske säga. Där skulle det tydligen vara extra läskigt. Jag skyndade efter men blev stoppad av någon typ av vakt eftersom jag inte hade hunnit kolla runt på alla saker i första salen. Denna berättade att det skulle bli en för stor chock för kroppen att se det extra läskiga om jag inte var förberedd. Förberedd blev man genom att titta på alla saker i första salen. Sagt och gjort, jag tittade lite till i första salen, det var några fler eftersläntrare som jag gick med och vi skyndade oss för att inte hamna för långt efter de andra.

Slutligen kunde vi komma in i den andra salen. Vi var bara några meter efter den stora gruppen. På vår vänstra sida fanns ett rejält, men inte jättehögt, staket. Innanför detta stod det konstgjorda dinosaurier, T-rex tror jag. Dinosaurierna rusade fram mot stängslet om någon var mycket rädd. Nu var vi så många att det antagligen blev störningar så de gick bara med huvudena lyfta mot/ovanför staketet.

Efter ett tag kom vi till en trappa. Vi gick uppför den första (var flera) men vi ar några som kom efter. Det kom nämligen någon slags spökdimma framför oss tre som gick sist i gruppen. Efter det vågade en av personerna inte fortsätta. Jag sa till den andra: Men kom så går vi då. Då sa denna att han inte heller tänkte gå, inte om vi bara var två. Jaha, jag går i alla fall. Det tyckte de andra var mycket dumt. De menade på att det kan faktiskt hända saker. Jag tyckte det verkade lite konstigt att tänka så. Visst var det en kuslig stämning i spökhuset men det handlade väl ändå om bara våra känslor. Jag trodde inte jag skulle bli ihjälskrämd direkt... Fast när de andra inte ville gå kändes det lite obehagligt.

Jag vet inget mer för jag vaknade snart....