DreamyMe

Jag drömde att hela min klass och en massa andra skulle besöka ett jättestort museum/konstigt skräckhus.

I alla fall så åkte jag med min mamma och någon annan. Vi hade tre hästar med. Saleta som var mammas häst, Lucky som var min (eller om jag bara skulle tävla honom) och Parázs som var den tredje personens.

Vi ställde hästarna i ett litet skjul/liten stuga med ganska stora boxar. De kunde inte se varandra för boxväggarna var som höga (och tjocka) plywoodskivor. Men de kunde nosa på varandra om de lade mularna ovanpå dessa väggar.

I Luckys box var det ett hål i väggen längst in i boxen (alltså inte sidan med boxdörren). Det var så pass rett att en häst skulle kunna ta sig ut men vi chansade på att Lucky skulle stå kvar.

Hopp.

Nu var jag på museet/spökhuset. Någon guide berättade lite om att sakerna som fanns där inne inte hade någon styrning, motor eller liknande. Allting reagerade bara efter människornas känslor.

Det första jag kollade på var en liten isig vattenpöl som det låg en liten, liten roddbåt i. I båten satt en manlig docka och höll i årorna. När jag tittade noga och nyfiket på denna docka började den plötsligt ro fort så att den hamnade närmare oss som stod och tittade. Dockan såg rätt arg ut.

Jag fortsatte längre in i museet. Det fanns några grejer som liknade tivolistånd. Det/(de) som stod innanför dessa stånd såg otrevligt ut och kunde rusa fram och sträcka sig mot människorna.

Plötsligt så gick nästan alla iväg till ett annat rum, eller en annan stor sal ska man kanske säga. Där skulle det tydligen vara extra läskigt. Jag skyndade efter men blev stoppad av någon typ av vakt eftersom jag inte hade hunnit kolla runt på alla saker i första salen. Denna berättade att det skulle bli en för stor chock för kroppen att se det extra läskiga om jag inte var förberedd. Förberedd blev man genom att titta på alla saker i första salen. Sagt och gjort, jag tittade lite till i första salen, det var några fler eftersläntrare som jag gick med och vi skyndade oss för att inte hamna för långt efter de andra.

Slutligen kunde vi komma in i den andra salen. Vi var bara några meter efter den stora gruppen. På vår vänstra sida fanns ett rejält, men inte jättehögt, staket. Innanför detta stod det konstgjorda dinosaurier, T-rex tror jag. Dinosaurierna rusade fram mot stängslet om någon var mycket rädd. Nu var vi så många att det antagligen blev störningar så de gick bara med huvudena lyfta mot/ovanför staketet.

Efter ett tag kom vi till en trappa. Vi gick uppför den första (var flera) men vi ar några som kom efter. Det kom nämligen någon slags spökdimma framför oss tre som gick sist i gruppen. Efter det vågade en av personerna inte fortsätta. Jag sa till den andra: Men kom så går vi då. Då sa denna att han inte heller tänkte gå, inte om vi bara var två. Jaha, jag går i alla fall. Det tyckte de andra var mycket dumt. De menade på att det kan faktiskt hända saker. Jag tyckte det verkade lite konstigt att tänka så. Visst var det en kuslig stämning i spökhuset men det handlade väl ändå om bara våra känslor. Jag trodde inte jag skulle bli ihjälskrämd direkt... Fast när de andra inte ville gå kändes det lite obehagligt.

Jag vet inget mer för jag vaknade snart....

Jag drömde att jag var ute hos Carezo. Iréne var också där. När vi hade släppt ut hästarna i hagen så gick Iréne iväg och satte sig i en bil och jag följde efter henne. När vi åkt en bit upptäckte jag att det inte var Margareta som körde utan Irénes mamma (som inte såg ut som Irénes mamma ;p ). Då kom jag på att jag bara lämnat allting och åkt, glömt att gå in och fika (som vi alltid brukar göra).

Jag frågade i alla fall Irénes mamma om hon kunde släppa av mig där Iréne brukar gå av så att jag sedan kunde åka hem med Margareta. Hon sa att det inte var något bra ställe att gå av på men någonstans gick jag i alla fall av.

Jag hamnade på en grusväg med en brant slänt av sand och stenar på sidan om ett vägräcke. Vänster sida av vägen. För säkerhets skull gick jag utanför räcket eftersom vägen var smal och jag inte ville bli påkörd. Då försvann plötsligt marken under mig. Stenarna rullade undan och jag åkte rätt fort neråt i slänten. Lyckades både stanna och klara mig oskadd. Jag kom upp på vägen igen. Där kom en kille i tjugoårsåldern gående från andra hållet. Han såg ännu mer mörbultad ut än jag kände mig och han sa någonting om en galning i en bil. Jag gick över till andra sidan vägen och då sa han: Är du inte klok, du kommer att dö om du gör sådär! Det var nämligen så att galningen i bilen försökte styra in i mig. Killen hjälpte mig att knuffa undan(?) bilen. Nog tur för mig!

En tant gick omkring på vägen också, kanske 80 år gammal eller nåt.

Jag visste inte riktigt hur jag skulle ta mig hem för vi var inte på rätt väg.

Plötsligt var vi inne i något slags hotell och där kom Margareta gående. Det tyckte jag var jättebra för då kunde jag ju åka hem med henne...

I don't know what to write. I thought I had something to write about but I just couldn't find the right words.
That's a bit unusual. Most often I'm good friend with the words. Well, as long as I just have to write them.
In Swedish I'm okay with speaking to but to speak English... I just can't get it right. Why is it so much easier
to write than to speak? I don't know. But it could be because of that you can think longer without anyone getting irritated. I wonder if my English really is turning out well -.- Anyway, I wish I could use more languages than just Swedish and English. I actually had an MVG in Spanish when I was in ninth grade but I don't remember very much. I can ask a few questions, I know some words but that´s it. I can say I love horses (Me gustan los caballos). I can say I like animals (Me gustan los animals). I can ask for the time (Qué hora es?). But if I would meet a person who´s only is speaking Spanish I guess we wouldn't be able to communicate with each other. Well, at least not communicate with words. I can't communicate with deaf people either and I feel a bit ashamed over that. Perhaps they think that I think that they aren´t as good as other people when I'm avoiding them. Thinking of that, what if "black" people think that I'm a racist? I'm not but I'm so nervous that they will think that... And because of my nervousness I avoid the "black" people and... Well, I guess I'm little to much of a thinker.

Thinker, dreamer, writer. I really want to be something good. I want to think smart, dream nice and write things that people want to read. Write things that people love to read. I want to live and I want to enjoy every moment of life. I'm still young but it feels like the time is passing by way too fast, making me older and older in years but leaving my mind as it has always been. I don't understand how others manage to go with the time. If the time was a bus my body would have went with it but I would have left my personality behind. My physical me is much faster than my mental I guess. I wonder if anyone else also feel this way?

I'm sorry if the English are bad, I hope it isn't.

Plötsligt kom jag ihåg vad jag drömde inatt (eller var det förra natten?).

Vi var på tävlingen i Kramfors. Där fanns ett stort omklädningsrum eller liknande och det måste också ha funnits någon slags bassäng där för någon halvt drunknade. I detta rum var det några pojkar sisådär mellan 14 och 16 år gamla. Såg ut att vara det i alla fall. De var ganska hotfulla, fast på ett smygigt sätt.

(jobbigt när man bara minns enskilda delar)

Jag, (farbror) Stefan, pappa och några till åkte i en stor bil, några av oss, till exempel jag, hade ingen bältesplats. Allteftersom förstod jag att vi skulle råka ut för en olycka. Vi höll ganska hög hastighet och jag försökte komma på hur jag skulle göra för att överleva och inte skada mig. Krascha med en bil i hög fart utan bälte hade jag ju inte planerat men det var vad som skulle hända. Jag vill leva!

Vi kraschade och sedan minns jag inte.

Det är underligt vad människohjärnan kan hitta på konstiga saker. Särskilt ofta när man är barn.
Själv hade jag svårt att gå eller simma över de svarta strecken i botten på stora bassängen på badhuset.
Dessa svarta streck som ormade sig i det rörliga vattnet. Var de sjöormar eller hajar? Det var lite att riskera sig själv att ta sig över dem, kanske skulle de dra ner en och aldrig släppa taget. Nej, det var bäst att vara på sin vakt.

Att få höra om Grymta var spännande. Grymta är en tredjedel björn, en tredjedel gris och en tredjedel människa. I mitt huvud liknade han mer ett vanligt spökväsen. Grymta fanns, eller finns, i Junsele-Vallen. Varje gång jag gick på toaletten på nedervåningen hos min mormor och morfar var jag tvungen att bejaka respekt för Grymta. Grymta fanns nämligen alltid som ett ljussken i badrumsfönstret. Jag aktade mig noga för att få Grymtas uppmärksamhet. Rädslan bemästrade jag envist. Grymta fick aldrig tag i mig.

I mitt rum har jag en klocka på väggen mitt emot sängen. Den klockan är vid det här laget en gammal kär vän med sina lila siffror och stadigt tickande visare. Vid strax över kvart i nio på kvällen var den i sitt vackraste läge. Då måste jag med huvudet niga åt den, dra in hakan och spänna öronen för att frammana ett speciellt ljud. Glömde jag bort denna "ceremoni" blev jag tillrättavisad av ett annat klockslag, kanske fem i nio.

Sedan fanns ju alla dessa lekar och fantasier. De förändrade sig ibland från dag till dag, ibland från vecka till vecka. En bit från mitt hus ligger en stig som är precis som att den ligger i skogen, trots att man kan se hus ovanför slänten. En bäck rinner där, den porlar och har sig. Platsen brukar ibland kallas för ravinen, för med sina branta slänter vid sidorna av stigen och bäcken är den ungefär som en liten ravin. Detta var en plats för äventyr när man gick hem från skolan. Ibland hade träd fallit från en av de två slänterna som låg närmast bäcken (slänt, stig, slänt, bäck, slänt). Dessa träd sträckte sina grenar mot stigen, smala broar på mellan två och tre meters höjd ovan bäcken. Det var en livsavgörande uppgift att klättra över dessa broar. Skickliga lyckades jag och de jag var med alltid med den spännande uppgiften. Sedan skulle vi också klara att klättra i den hala blandningen av lera och våta löv som slänten bestod av. Hade vi inte haft alla smala träd och buskar att hålla i oss i hade vi kanske inte lyckats. Därför var det en himla tur att de faktiskt fanns.

I byn Vallen, den jag nämnde förut, där min sommarstuga ligger var jag alltid den som hade makt över djur och natur. Jag var både underlägsen och överlägsen skogen, åkrarna, ängarna, sjöarna, åarna, djuren och vädret. Det vill säga vissa dagar var jag dessa ting överlägsen och andra dagar stod de över mig. Säkert var i alla fall att det var för mig solen sken, för mig blommorna blommade, för mig åskan mullrade och för mig blixtarna visade sitt himmelsskärande skådespel. Hur skulle det kunna vara på något annat sätt? Det fanns inte.

Och nu när jag tänker efter så vet jag inte om det finns idag heller.

Av Erika Tågestad 08.01.16

Denna natt hade jag en dröm som lyckligtvis bara var en dröm. Drömde att jag var gravid och när jag rörde vid magen så kände jag något som sparkade därinne. Ganska otrevligt faktiskt eftersom jag vill ha min kropp för mig själv. I allafall ännu ett tag :)